whatshappeningtome

 

Den här bilden togs för exakt ett år sedan (minus några timmar). Jag hade precis börjat känna en del förvärkar, men tänkte inte så mycket på det, var ju några veckor kvar. Men de slutade inte under kvällen, och efter några timmar började jag klocka dem. 7-8 minuter mellan varje, men de gjorde inte ont. Marcus kom hem vid midnatt, jag försökte sova, men det gick inte. Till slut ringde jag till Förlossningen och de tyckte att vi skulle komma in. Så vid halv 4 på mrogonen var vi där och de kollade en massa, gav värkstillande medicin så att det inte skulle komma igång mer och sen fick vi sova ett par timmar. På morgonen hade det lugnat ner sig och på förmiddagen sa en läkare att vi fick bestämma själva hur vi ville göra, för det kunde lika gärna sätta igång om en vecka som under eftermiddagen. Vi valde att åka hem, åt lite och duschade och jag försökte sova en stund. Men på eftermiddagen började jag känna lite igen, så vi ringde och de bad oss komma in. Jag fick mer värkstillande och det bestämdes att kejsarsnitett skulle ske under kvällen. Det var lika bra att köra, ansåg de, eftersom de inte ville att värkarbetet skulle komma igång innan operation.

Sen fick vi hänga på vårt rum och vänta och vänta. Först trodde de att vi skulle få tid kring sjutiden, men operationen innan oss drog ut på tiden, så ungefär en gång i timmen kom de in och meddelade att det fortfarande inte var ledigt i operationssalen. Efter kl 22 började vi tappa hoppet om att det skulle ske under kvällen och trodde att vi skulle få vänta till morgondagen. Men 22.50 knackade en sköterska på och sa att nu är det ledigt, nu kör vi! Det blev så bråttom att vi inte ens hann få med kameran, in på operationssalen, ryggmärgsbedövning som verkade jättesnabbt, och sen var hon plötsligt ute, kl 23.23!